Trovärdighet på spel

Dagens ledare i NDS, 140219

Kan Moderaternas trestegsraket vända opinionen?

Alla goda ting är tre. Sålunda presenterade de moderata partistrategerna en trestegsraket efter den senaste tidens dystra opinionssiffror.

Anders Borg lade grunden i ekots lördagsintervju. Fredrik Reinfeldt spädde på med en debattartikel. Därefter plockade man fram trumfkortet. Firma Reinfeldt & Borg kallade till presskonferens i riksdaghuset.

Budskapet var detsamma. Nu är det slut på skattesänkningar. Svenska folket får räkna med skattehöjningar från den alliansregering som hittills har sänkt skatten med i runda slängar 100 miljarder.

Något har hänt sedan regeringen nyligen förlorade kampen att få igenom ytterligare skattesänkningar för de som redan tjänar bra.

Löfvens allt bättre förtroendesiffror skakar det tidigare självsäkra paret. Numera har bara den ena halvan samma höga förtroende som tidigare. Anders Borg leder fortsatt kampen mot Magdalena Andersson.

Alliansregeringen har hittills sänkt skatterna mer än de löften om skattesänkningar som fick Bo Lundgren på fall. Det gäller att förpacka sitt budskap väl. Det har Moderaterna hittills varit skickliga på.

Hur stor är trovärdigheten denna gång? Det är inte länge sedan den moderata partistämman föreslog ytterligare kraftiga skattesänkningar. Något som Socialdemokraterna också var snabba att påpeka. Liksom att M-utspelen lät likadant i valrörelsen 2010. Vi vet som hände sedan.

Bättre vore om samtliga partier tog fasta på förslaget från LO-ekonomerna. Det behövs en ny skattereform. Den senaste genomfördes på 1980-talet. Mycket har hänt sedan dess. Flera av grundtankarna i reformen har dessutom punkterats. Inte minst de delar som innebar en utjämnande omfördelning.

Att få till den diskussionen ett valår är dock utsiktslöst. Då tillsätts inga breda parlamentariska grupper. Men det finns många delar av LO-ekonomernas skatterapport som kan tas tillvara av den regering som tillträder efter valet.

Socialdemokraterna har tidigare flaggat för att man vill se en bred skattereform. Det är bra. Med en S-ledd regering kan svenska folket förvänta sig att den frågan finns högt på agendan. Vad alliansregeringen vill är mera oklart.

Hur mycket visste allianskamraterna om Reinfeldt/Borgs utspel? Vad säger Centerpartiet om att skatterna ska höjas snarare än sänkas? Partiet har sänkta skatter för företagarna som en av sina viktigaste frågor. Med 2,8 procent i väljaropinionen är det inte optimalt att få en av sina huvudfrågor i valet skjuten i sank av Moderaterna. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

Har Moderaterna med sitt skattetutspel smulat sönder Socialdemokraternas valstrategi, som flera borgerliga bedömare nu anser? Ska valet för tredje gången handla om det eviga mantrat bidrag mot jobb?

Val handlar mycket om trovärdighet. Hur stor trovärdighet har Moderaterna i sin nya skattehöjarstrategi?  Slår den Socialdemokraternas trovärdighet när det handlar om jobb och välfärd?

Moderaterna driver ett högt spel, både med sin egen trovärdighet och med sitt allianssamarbete. Finns det någon allians efter valet?

Förvänta er en valrörelse med hårda tag och många utspel.

Var finns Centerpartiets själ?

Ledare i NSD i dag, 140218

Stureplansvibbarna överskuggar oftast landsortsperspektivet

Dagen efter Sifos senaste undersökning läser jag en intervju med Centerpartiets chefsekonom, Martin Ådahl, i Dagens Samhälle.

Intervjun är gjord innan katastrofsiffran, på 2,8 procent, blev känd. Partiet har dock skvalpat runt riksdagsspärren under lång tid. Martin Ådahl är trots detta säker på sin sak. Opinionssiffrorna är inte relevanta för valresultatet. Centerpartiet kommer att få betalt för att man är Sveriges tydligaste och modigaste parti.

Moderaterna gör klokt i att hålla i hatten. Det är inte alliansens ledande parti som kommer med de viktiga förslagen. Problemet för Centerpartiet är att man inte får ta åt sig äran för alla de förslag som partiet driver fram.

Det ligger en del i det. Moderaterna har under båda mandatpartierna glupskt tagit för sig, utan att ge något erkännande till övriga partier i alliansen. När valrörelsen nu är i gång kan det vara för sent att dela med sig. Såväl Kristdemokraterna som Centerpartiet är rejält skadeskjutna.

Samtidigt verkar Ådahl, med Torbjörn Fälldin som förebild, inte förstå varför Centerpartiet hamnar i underläge. För honom är partiets politik, där man lägger sig långt ut på högerkanten, modigt. Många skulle kalla det för dumdristigt.

Väljarna har gång på gång avvisat de partier som tydligt förespråkar en politik som ligger långt från den svenska, eller nordiska, modellen. Moderaternas framgångssaga det senaste decenniet har handlat om att ta avstånd från sin tidigare politik, samtidigt som stora delar av den genomförs.

När man i dag hör centerpolitiker tala om socialdemokrater och socialdemokratisk politik är det svårt att förstå att partierna tillsammans klarade Sverige ur en av de svåraste ekonomiska kriser landet har gått igenom i modern tid.

Martin Ådahl hyllar blockpolitiken och kallar Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt för en ”förvirrad och missledd humanist”.  Socialdemokraternas ledare, Stefan Löfven är ”politikens huldra. Fasaden är fin och mysig men det är tomt innanför”.

Förhoppningsvis svarar inte oppositionen med samma mynt mot Annie Lööf. Väljarna uppskattar sällan den sortens utskåpning av personer ur ett perspektiv von oben. Den passar möjligen i sammanhang där partiarbetarna ska peppas att tro på det egna partiets möjligheter.

Samtidigt talar Ådahl om socialdemokratins ovanifrånbygge, i kontrast mot Centerpartiets folkliga underifrånperspektiv med rötter i de självägande bönderna.

Man kan och ska ha många synpunkter på hur arbetarrörelsen driver sin politik. Men när LO lägger fram sitt valmanifest gör man det efter 22 000 inskickade svar. När Socialdemokraterna går till kongress gör man det utifrån än fler inskickade synpunkter.

Hur många centerpartister stod bakom det programförslag som Annie Lööf fick rädda från total katastrof? Om det var resultatet av ett underifrånperspektiv har Centerpartiet hamnat längre bort från sina landsortsrötter än någon har kunnat ana. Stureplansvibbarna var påtagliga.

Enligt Ådahl är Centerpartiet ett magnifikt mobiliseringsparti. Pengar att driva en intensiv valrörelse har Sveriges rikaste parti onekligen, men man har en del kvar att bevisa.

Det är i norr det händer

Ledare i NSD idag, 140217

Norrbotten kan bli en förebild för hela Sverige.

Lördagens nyheter berättar om en miljardsatsning i norra Sverige. Nu ska bilar kunna testas i sjugradig kyla i en gigantisk inomhushall. En satsning som ska komplettera den stora biltestverksamhet som redan finns i Arvidsjaur.

Intressenterna som vill satsa i detta jätteprojekt finns. Det är de ansvariga för projektet övertygade om. Möjligheterna till åretrunttester i kyla behövs, likaväl som tester i konstant temperatur. Här finns en framtidsoptimism som är svår att motstå.

Jag läste med stort intresse den debattartikel som Niklas Nordström (S) för en tid sedan skrev i Dagens Industri, där han uppmanade fler att flytta till Norrbotten. Det är här den stora utvecklingen i Sverige är på gång.

Krisstämpeln som fanns, när Nordström flyttade från Luleå på 80-talet, har förvandlats till ett län där miljardsatsningar sker inom en rad områden. I det sammanhanget är satsningen på en biltesthall bara en i mängden. Här handlar det om hundratals miljarder som ska plöjas ner i gruvor, vindkraft, datacenter, infrastruktur, rymdindustri, besöksnäring och samhällsomvandling.

Det är lätt att tappa andan över denna framtidsoptimism. För oss som bor i Bergslagen, där gruvnäringen så smått börjar ge framtidshopp igen, kan Norrbottens revansch bli en förebild som visar att det går att resa sig igen.

För oss låter Luleås öppna arbetslöshet på 3,1 procent och Kirunas än lägre med 2,0 procent, som en nästan ouppnåelig dröm. Samtidigt är det lätt att känna igen sig i Niklas Nordströms resonemang.

Också vi stångar våra huvuden blodiga mot Stockholmsföreställningen att vår basindustri är död som framtidsindustri. Men hotade Degerfors Järnverk har rest sig ur nedläggningshotet och är världsbäst på rostfri plåt, samtidigt som den finska ägaren Outokumpu satsar dryga miljarden på att bygga ut och modernisera anläggningen. Då talar vi inte om industridöd utan om en annorlunda framtid för basindustrin.

Vi kommer aldrig att komma tillbaka till den tid då järnverket var samhällets medelpunkt, där ”alla” arbetade.  I dag är industrin en värld som bygger på högteknologi. Den kräver arbetskraft med hög kompetens, något som fackliga företrädare har förstått långt före den regering som i dag leder Sverige. Utbildning under lågkonjunktur, för att möta framtidens krav, är vad Sverige behöver.

Niklas Nordström pekar på de stora resurser som finns i Norrbotten, om bara näringslivet och staten förstår att satsa på den infrastruktur som behöver byggas upp. Då har vi som bor i Bergslagen goda skäl att heja på. Vi ser möjligheterna också för vår del av landet. Också här finns resurser att ta vara på, om vi själva hanterar dem väl och om näringsliv och stat går samman och gör de nödvändiga investeringarna i infrastruktur.

Går det bra för Stockholm, smittar det i sin tur av sig på övriga Sverige. Det är ett mantra som vi har lärt oss att leva med. Men Stockholm klarar sig inte på egen hand. Går det bra för Norrbotten, ja hela norra delen av landet, lyfter det också andra delar av Sverige.

Kan Norrbotten visa vägen, kan vi lyckas också i Bergslagen. Det finns livskraft i hela landet.

Slaget är inte vunnet

Ledare i dagens NSD, 140214

Underströmmarna ger oppositionen positiv energi

Sju månader före valet duggar opinionsundersökningarna nästan tätare än snöflingorna faller. Det är klokt att ta dem med en nypa salt. Att ha ett övertag i opinionen i dag är inget säkert kort.

Många minns hur det gick för de rödgröna i valet 2010, när de ropats fram som klara segrare långt före valdagen. Den säkra ”kassaskåpssegern” förvandlades till en snöplig valförlust.

Det resultatet vill inte Socialdemokraterna uppleva en gång till. Förhoppningsvis inte heller den majoritet av väljare som vill se mer pengar till skolan, kraftigare satsningar på jobben och samhällsklyftor som minskar i stället för att öka.

Torsdagens specialmätning från DN/Ipso speglar de underströmmar som finns i väljaropinionen. Strömningar som visar att borgerliga väljare är betydligt mer benägna att byta block än rödgröna väljare.  Allra störst potential att växa har i dag Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Det är en viktig indikation för Socialdemokraterna, som fortfarande väntar på det riktiga lyftet i opinionen. Trots att partiet har störst förtroende i såväl skol-, jobb- som välfärdsfrågor i allmänhet, lyfter inte stödet från väljarkåren över de numera magiska 35 procenten. Det är långt från de tider då man låg på 40-45 procent.

För regeringen Reinfeldt bör torsdagens undersökning vara omskakande. Den visar förvisso att 43 procent av de tillfrågade anser att regeringen gör ett bra jobb. Ett bra resultat med tanke på de opinionsförluster man släpar på.

Men nästan lika många, 42 procent, anser att en regering ledd av Socialdemokraterna skulle göra ett bättre jobb. Med tanke på hur starkt stöd firma Borg & Reinfeldt har haft, är också det en käftsmäll till en sittande regering.

Det här är viktiga signaler till de rödgröna, men inget som indikerar en segerpromenad fram till valdagen. En regering har många möjligheter i sin hand. Den innehar regeringsmakten och därmed möjligheten att konkret vidta nya åtgärder.

Socialdemokraternas motåtgärder blir att, som Löfven på DN Debatt på torsdagen, presentera konkreta, tydliga åtgärder för förändring. Läraryrket ska stärkas med en rad åtgärder.

Det handlar inte bara om höjda löner och bättre
arbetsvillkor, utan också bland annat om en kompetensförsäkring för lärarna, minskad administration, mindre klasser och fler speciallärare. Det här kostar pengar. Då håller det inte att ständigt prioritera skattesänkningar före en bra skola, bättre sjukvård och viktiga satsningar på jobben.

Socialdemokraterna är på rätt spår, men partiet har en viktig pedagogisk uppgift att förklara varför man inte återtar det femte jobbskatteavdraget fullt ut, eller säger ett tydligare nej till vinstuttag i välfärden.

Här kan sprickan mellan partiet och LO bildas, om man inte klarar ut var man har varandra. Det räcker inte att ledningarna är överens. En klar majoritet av 1,5 miljon LO-medlemmar ska känna att Socialdemokraterna är rätt val för dem, inte bara i dag utan också på valdagen.

Reinfeldtregeringen må ha en del att göra, men det har också Socialdemokraterna. Slaget om väljarna är långt ifrån vunnet.

Detta måste vi berätta

Dagens ledare i NSD 140213

 LO-medlemmarna är trötta på ett Sverige som glider isär

Räkna med att många frågor kommer att gå på repeat i valrörelsen. Det är inget konstigt. Upprepningar behövs för att frågorna ska sjunka in.

Ibland kan repeatknappen förstås slitas ut. Alliansens eviga fråga om Stefan Löfvens brist på regeringsunderlag börjar kännas överspelad. Skillnaden i opinionen ökar.  Centerpartiet och Kristdemokraterna hamnar ofta under riksdagsspärren. Reinfeldts egen position börjar skaka.

Samtidigt har Stefan Löfven konstaterat att Socialdemokraterna går till val av egen kraft. Regeringsdiskussionen tar vid när valresultatet är klart. Då kan S och Löfven tänka sig ett antal partier i ett regeringsunderlag.

Lika självklart förnekar allianspartierna att de vill sitta i en Löfvenledd regering. Konstigt vore det annars. Det vore att sätta stämpeln ”lame duck” på Reinfeldts regering.

När LO:s ordförande, Karl Petter Thorwaldsson, fick frågan varför LO inte ställer krav på vilka Socialdemokraterna ska samarbeta med, var han befriande tydlig.

Skälet är mycket enkelt. Sverigedemokraternas vågmästarroll i dagens riksdag visar hur viktig majoritetsfrågan är. Sverige måste få en regering som är kompetent att fatta beslut. I dag sitter arbetsmarknadsutskottet i princip sysslolöst. Regeringen har inte lagt ett enda förslag på arbetsmarknadsområdet, trots att 400 000 människor är arbetslösa.

Varför? Svaret är lika enkelt. Regeringen vill inte åka på stryk. I stället för att söka breda lösningar tillsammans med de rödgröna, väljer den att avstå. Det är riktigt illa.

Det är illa för Sveriges utvecklin. Det är illa för de många arbetslösa. Det är illa, inte minst för de många arbetslösa ungdomar som förgäves väntar på att komma in i arbetslivet eller i utbildning.

Thorwaldssons uttalande fick dock mindre uppmärksamhet än det faktum att LO satsar både pengar och mänskliga resurser på ett regeringsskifte i september.

Kritiken går som vanligt ut på att alla fackliga medlemmar inte röstar S. Det är helt riktigt. Men valplanen bygger på medlemmarnas egna åsikter. Medlemmar som är missnöjda med den moderatledda regeringens politik. Medlemmar som vill se ökade statsbidrag till kommuner och landsting för att anställa fler i skolan, sjukvården och i barn- och äldreomsorgen.

Den uppfattningen delar de med en stor del av svenska folket. Man behöver bara gå in på NSD:s egen sajt ”Länets viktigaste fråga” för att se många läsarröster som tar upp samma frågor.

Att LO-medlemmarna dessutom vill ha trygga anställningar och lika villkor på arbetsmarknaden borde inte förvåna någon.

Sedan kan borgerliga tyckare ropa sig blåa om att alla LO-medlemmar inte röstar på S. En mycket klar majoritet har ställt sig bakom valplanen och stödet till S. Det räcker i alla andra sammanhang.

Hur många andra folkrörelser eller intresseorganisationer kan uppvisa en sådan grundlig undersökning bland sina medlemmar? En undersökning med ett så tydligt resultat?

LO-medlemmarna är trötta på ett Sverige där allt fler hamnar utanför de försäkringssystem facket en gång har avtalat fram.

Om detta, om hur människor drabbas, måste vi berätta igen och igen.

MONICA SUNDBERG

Skrämmande okunskap

Dagens ledare i NSD 140212

Svenskt näringsliv behöver luft och ljus

Får en ordförande för Svenskt Näringsliv vara hur okunnig som helst? Det torde vara kärnfrågan efter den mediestorm som brutit ut efter Ekots lördagsintervju med Jens Spendrup.

Att det finns företagsledare som tycker exakt som Jens Spendrup är inte obekant. Klantiga uttalanden om feminism och kvinnors kompetens dyker upp med jämna mellanrum ur diverse direktörsmunnar.

Det anmärkningsvärda med Jens Spendrup är såväl hans position i näringslivet, som hans totala brist på insikt om vad han säger. Han verkar inte förstå att hans uttalanden visar upp en magnifik okunskap om Sverige och framtiden för det näringsliv han ska företräda.

Det går att syrligt skriva om hans egen väg till uppsatta positioner via arv. Var finns den självklara kompetensen där? Nu får vi hoppas att det svenska näringslivet har lite andra kriterier när de väljer sina främsta företrädare. Familjen Spendrup har ju trots allt haft framgång i sina bryggeriaffärer.

Aftonbladets politiska redaktör, Karin Pettersson, sätter dock fingret på något viktigt. Den inskränkthet som kan härbärgeras inom vissa svenska kretsar. Där är ”såsse” fortfarande ett skällsord som spottas fram. Där samlas en grupp stockkonservativa män, som kan tycka det är trevligt med kvinnliga inslag, så länge dessa kvinnor inte ställer krav.

När Svenskt Näringsliv fortfarande styrs av män från den klicken blir det problem. Där handlar kompetens fortfarande om potens. Där kan åsikter som de Jens Spendrup framförde i lördagsintervjun ge en klapp på axeln, åtföljt av ett kamratligt ”höhö”.

För några tiotal år sedan skulle de här uttalandena ha varit lättare att glida ur. I dag kan det bli värre. Frågan luftas på ministernivå trots att det inte är ”såssar” som har regeringsmakten.

Svenskt näringslivs ordförande tas i örat av finansmarknadsminister Peter Norman, som konstaterar att det svenska näringslivet behöver rycka upp sig. Staten har redan klarat den kvalitetshöjning det innebär att släppa fram högtutbildade, kompetenta kvinnor på högsta nivå.

På den privata sidan är det fortfarande långt kvar. Då duger det inte med en ordförande som är blind för den forskning som finns kring vikten av blandade grupper. En ordförande som inte förstår hur inskränkt ett näringsliv blir, när en grupp män byter positioner med varandra.

Svenskt näringsliv behöver luft och ljus och nya influenser. Det har hittills varit alldeles för lätt för medelmåttiga vita män att ta sig fram till höga positioner, mer av arv och gammal hävd än av förvärvad skicklighet.

Det nya kan förvisso komma från en rad av kompetenta kvinnor, men även av kompetenta män utanför den inre cirkeln. De finns alldeles säkert att finna bland de 60 000 medlemsföretag som Jens Spendrup i dag är ordförande för. Många av dem kvinnor och män med en helt annan bakgrund än ryggdunkarna i Spendrups till synes trånga värld.

Ska svenskt näringsliv få en bättre tillväxt och utveckling än i dag, är det dags att släppa fram friska krafter i ljuset. Då behövs en helt annan kunskap och attityd från näringslivets främsta företrädare.

Skolan behöver statens stöd

Ledare i NSD 140211

Pisarapporten skaver i den svenska folksjälen

Rubriken i måndagens DN bekräftar det många redan känner. Skolan seglar upp som valets viktigaste fråga. Det är ingen tvekan om att Pisarapporten skaver.

Svenska ungdomar ligger inte längre i topp. Det gjorde de för tolv år sedan när jag tillsammans med S-politiker gick runt på Haninge gymnasium i Stockholms län och presenterade en skolpolitik som höll världsklass.

Den tyska ministern förvånades över de svenska ungdomarnas obesvärade engelska och förhörde sig noggrant om hur man arbetade på skolan.

I dag vallfärdar inte politiker från andra länder till svenska skolor längre. Det är länge sedan jag pluggade engelska på högskolan och vår engelskfödde lärare berättade hur han häpnat över det svenska skolsystemet när han kom hit.

Det spelade ingen roll om han var i klass 7a eller 7f. Alla kunde lika mycket. I Storbritannien delades ungarna in efter hur de presterade. Klass 7f hörde till bottenskiktet.

I dag finns inte längre den sammanhållna svenska skolan. Den som var en smältdegel mellan ungar oavsett var de kom ifrån. Det är ett av problemen. Ett annat, som nu pekas ut, är kommunaliseringen.

DN Debatt skriver utredaren, Leif Lewin, att kommunaliseringen förvisso gick snett. Detta går dock inte att skylla enbart på kommunerna. Även staten bär ett stort ansvar. För den som ständigt hör borgerliga mantran om Socialdemokraternas flumskola är Lewins slutsatser intressanta.

Göran Persson, som var ansvarig minister för kommunaliseringen, införde en lång rad regleringar där staten fortfarande skulle ta ett ansvar för att behålla skolans likvärdighet. Det handlade bland annat om tillsyn, uppföljning, utvärdering, lärarutbildning, målformulering i läroplanerna och inte minst det specialdestinerade statsbidraget till skolan.

Den borgerliga regering som tog över strax efter genomförandet plockade snabbt bort regleringarna i nyliberal anda.

Kort sagt, mycket gick snett i samband med kommunaliseringen. För det har hela det politiska fältet ansvar. Att staten drog sig tillbaka i så hög grad var inte grundtanken.

Det innebär inte att ett återförstatligande är det bästa. Precis som Eva-Lis Sirén, förbundsordförande i Lärarförbundet, konstaterar är det inte en stor omorganisation, som tar tid och kraft, skolan bäst behöver.

I stället behöver man arbetsro och bättre stöd av staten. Då kommer man inte ifrån pengarna. När statsbidragen inte höjs ställer det till problem. När stödet sviktar likaså.

Så visst ligger det mycket i det Ibrahim Baylan (S) anklagar regeringen för. Man har år efter år sänkt skatterna i stället för att satsa på skolan.

När regeringen satsar på ytterligare jobbskatteavdrag, i stället för att lägga resurser på en skola som blöder, blir det extra tydligt.

I dag finns det 12 500 färre lärare än 2006. Det är ytterligare en bit i pusslet. Färre elever i klasserna, bättre stöd till lärarnas utveckling och statushöjning. Det är några pusselbitar som måste till.

Allt detta kostar pengar som staten måste bidra med.

Då är det onekligen skillnad på den Moderatledda regeringens 670 miljoner kronor till skolan och Socialdemokraternas 4,5 miljard.